australianshepherd

Inlägg publicerade under kategorin Räddning

Av Tina Lindmark - 6 augusti 2012 13:26

Igår åkte vi till Avesta för att göra inträdesprov. Jag ska inte dra ut på spänningen för tyvärr räckte vi inte till hela vägen. Jag är jättenöjd med provet, delar som jag trodde skulle gå åt helvete gick toppenbra medan några moment som jag trodde han var säker på inte gick alls. 


Får inte in nåt videklipp direkt här i bloggen, så jag länkar istället: http://www.youtube.com/watch?v=l-gL5CbK6rU&feature=youtu.be


Som synes började vi bra med underlag och hundmöten. Hundmötet var ett moment som jag varit orolig för, intresse fanns hos Tåss men jag är jättenöjd. Sedan kommer vi till hantering/kontakt/hälsning. Trots att jag tyckt att Tåss varit säker med okända har jag tränat en del hantering och lek med okända, alltid med utmärkt resultat. Det börjar med att Tåss inte visar speciellt mycket intresse för domaren när han försöker ta kontakt, "happ, inte likt honom" tänkte jag, "men det är ju så mycket runt om och jag är lite nervös och stel". Sen går domaren iväg med honom, ser väl OK ut men sen får Tåss brottom tillbaka till mig. Sen börjar hanteringen, domaren kollar öron, tänder mm. Då gör Tåss något som domaren menar är en "markering" med munnen för att visa att han inte uppskattar situationen. Jag är medveten om att Tåss har lätt för att använda munnen, i lek men ibland också i vardagen. Det har försvunnit mer och mer ju äldre han blivit och jag har kallat det för "jävla skitungefasoner" och det är en ren uppfostringsgrej som jag inte tagit tag i riktigt. Han är fortfarande rätt valpig. Han kan ta tänderna på min arm eller jackärm om jag ex måste krångla av halsbandet för att det sitter tajt eller om vi är på ett ställe där han måste ligga still och jag måste säga till honom på skarpen för att han ska vara still, då kan han rulla över på rygg och verkligen försöka fjanta sig ur situationen. Det är ingen aggressiv ton i det hela men det är hans sätt att försöka ta sig ur en situation han inte tycker om, jag har dock aldrig sett det i träningsmässig hantering förut. På med hårdhandskarna bara. 

Efter det tycker Tåss att domaren är obehaglig och undviker fortsatt konatkt genom att gå långt ifrån honom, titta bort och backa undan när domaren åter erbjuder kontakt. 


Gallertrappan har han aldrig uppskattat. Han går upp före mig men det syns att han är lite berörd. 


Mörkret kunde vi inte filma men det gick inte alls idag. Jättekonstigt, tyckte jag, eftersom att det varit hans säkraste moment tidigare. Nu i efterhand har jag funderat på om det berodde på incidenten med domaren. Tåss var inte sig själv i mörkret, klistrade rätt mycket vid mig och ville inte springa och utforska som han alltid gjort förut. Vi var i exakt samma mörkerrum 3 veckor tidigare. Domaren var förstås med inne i mörkret och kanske kan det ha varit hans närhet som gjorde att Tåss ville vara vid mig. Jag har ingen aning egentligen, men någon förklaring till varför ett momtent som funkat toppenbra tidigare plötsligt inte funkar alls måste det ju finnas.


Sen kör vi på och kommer till uppbindningen. Där blev jag stolt! Vi har tränat så mycket uppbindning och beroende på omgivning kan det fortfarande komma pip ibland. Jag var inte heller beredd på att han skulle vara uppbunden så länge, ca 5 min. Ett litet gnäll hörde jag i början och sedan helt tyst, fick ju stå med ryggen mot honom så jag hade ingen aning om vad han hade för sig i övrigt förens efteråt.   


Tillslut medelade domaren att vi nog inte skulle räcka hela vägen fram och det blev ett Ej godkänt. Det hade varit en lång diskusion sa han, och jag såg att de kryssat i "Godkänt" rutan men sedan ångrat sig. Snacka om att snubbla på mållinjen men jag håller med om att provet i helhet inte såg toppenbra ut med tanke på hanteringen och mörkret.


Hur som helst är jag faktiskt väldigt nöjd med provdagen. Delar som jag trodde vi skulle misslyckas med gick förvånansvärt bra och bara det ser jag som en stor seger. Dessutom är det väldigt bra att veta att han KAN brista i hanteringen och att vi behöver träna på det för att det inte ska visa sig igen i ex MH. 


Så vad ska vi göra istället för räddningen? Jag funderar på bevakning och agilitykurs till hösten men har inte bestämt mig till fullo än. Kul ska vi iallafall ha, vad vi än hittar på!

Av Tina Lindmark - 8 juli 2012 14:57

Ända sedan Tåss var liten har jag haft tankar att genomgå en räddningshundsutbildning med honom. (Här kan man läsa mer om vad räddningshundens uppgifter är: http://www.sbk.nu/templates/Page____682.aspx/). Varför? I mina ögon är räddningshundar fantastiska. De ska ge sig ut i rasmassor där det kan förekomma höga höjder, instabila underlag, buller, eld och mycket mer och fokusera på att arbeta och hitta människor. Gallringen är otroligt hård, en hund kan klara flera uppgifter med bravur och sedan vara osäker i mörker - den hunden ryker direkt. Då förstår man att de hundar som klarar sig ända till slutet av utbildningen är något alldeles extra. Utbildningen sätter också föraren på prov, både psykiskt och fysiskt. Även föraren måste klara höjder, mörker och instabila underlag samt ha en god samarbets- och problemlösningsförmåga. Att komma ned till ett katastrofområde där människor skriker och letar efter sina anhöriga bland rasmassorna är nog inte en situation där alla klarar av att vara fokuserade. Det är otroligt mycket arbete att lägga ned genom utbildningen, men relationen mellan förare och hund brukar bli väldigt tajt. 


En räddningshundsutbildning kommer snart att dra igång här i Dalarna och jag bestämde mig snabbt för att prova om vi är lämpade för den. Den inleds med 3 "prova-på" träffar. Genom dessa träffar kommer instruktörerna att se om hund och förare är lämpliga för att göra inträdesprovet den 5/8. Hittills har vi varit på 2 av träffarna.


Under första träffen (1/7) testades först hantering och figurantintresse. Mycket likt ett MH. Figuranten tog hunden och gick iväg med den från föraren, kände igenom den samt kollade tänder och tassar. Det är mycket viktigt att en räddningshund accepterar hantering från okända. Tåss hade inget problem med detta, han tycker mycket om folk - kända som okända. Sedan skulle hunden leka med figuranten. Leken är mycket viktig ur belöningssynpunkt senare i träningen. Tåss älskar att leka och kampa med alla.


Sedan testades hur hunden accepterar lyft. Hunden skulle lyftas upp på en höjd (ca 145 cm), sedan skulle föraren även klättra upp för att sedan klättra ner igen och lyfta ner hunden. Tåss accepterar lyft bra.


Nästa moment var att ta oss upp i en gallertrappa. Många hundar kan ha problem med underlaget, höjden eller en kombination av dessa. Höjden förstärks ännu mer genom att trappan är av galler så hunden kan se ner och verkligen uppfatta att den är högt upp. Detta var första gången någonsin som Tåss gick i en gallertrappa. Han var väldigt skeptisk men kom upp efter att jag uppmuntrat honom, ner gick mycket bättre. 


Sedan gick vi in i en mörk container. Med mörk så menar jag MÖRK - jag såg inte ett jota. Där inne knäpptes hunden lös. I anslutning till containern kunde man gå in i en annan container (som om möjligt var ännu mörkare), i den containern fanns vittring. Meningen var att hunden själv skulle ta initiativ att gå in där utan att föraren uppmuntrade eller gick före. Tåss imponerar verkligen på mig i mörker, han beter sig som om mörker inte alls vore något ovanligt och strosar nyfiket omkring för att undersöka. Sådant intensivt mörker har vi aldrig varit i förut, det är väldigt spännande att se hur hunden beter sig i situationer den aldrig utsatts för förut. 


Sen skulle hund och förare ta sig över olika material. Exempelvis plåt, lastpallar och armeringsjärn. Vissa låg ostabilt och lät då man gick över. Tåss har absolut inga problem med underlag. Sedan väntade "ruinen". Tänk er en byggnad som rasat ihop. Stora betongblock, plankor, armeringsjärn mm ligger i en stor hög - där skulle vi över. Instruktörerna ville se hunden ta eget initiativ och gå sin egen väg genom att gå före föraren. Tåss gick väldigt fint, det var första gången han utsattes för något liknande. Han var lite tveksam vid stora nivåskillnader (exempelvis vid hopp från ett högt betongblock till ett lågt) men han fortsatte hela vägen.


Sista momentet för dagen var skott, vid passivitet och vid lek. Tåss är skottfast.


Efter dagen kom jag och instruköterna fram till att Tåss främst behöver träna höjder. Det märktes en viss osäkerhet vid trappen och ruinen. Vid trappen var det inte underlaget som var problemet, utan just grejen att han är högt upp och ser det väldigt tydligt. Dock släppte han oron för trappen direkt han kommit ned och bygger inte på sig något.


Efter första träffen halverades gruppen. Från att ha varit 12 var vi nu 6 som visat oss lämpade för fortsatt träning.


Sedan hade vi en vecka på oss att träna till nästa träff (7/7). Vi tränade lek och hantering med okända, uppbindning, gallertrappa, underlag och nivåskillnader. Tåss var fantastisk i all träning. Hittade en perfekt träningsplats där ett företag dumpat massa stora stenar på hög, där finns även plåt och staplad järnvägsräls att träna på. 


Vid nästa träff (7/7) trappades intensiteten och svårighetsgraden upp. Den startades med en ganska intensiv miljöbana. Hund och förare skulle krypa genom betongrör, gå igenom små luckor, över lastpallar, rör och betongblock. Alltid med hunden före. Denna övning kombinerades med mycket lyft. Hunden skulle lyftas ner och upp flera gånger både av förare och instruktör. Tåss klarade övningen med bravur och matte fick upp flåset.   


Sedan väntade mörker. Gång genom flera containrar. Hunden skulle alltid gå före. På vissa ställen fanns ljusstrimmor längs golvet. Instruktören sa att vissa hundar uppfattar ljuset som ljup och vägrar gå över det. Tåss fortsätter att imponera i mörker, det är nog hans starkaste kort. 


Nästa moment var att ta sig fram och tillbaka över en hög med ostabila och vingliga lastpallar. Jag kände att det var upp till bevis för oss då detta inte är Tåss favoritmoment. Väldigt nöjd blev jag! Han gick väldigt fint och säkert över och tillbaka och över igen. Det syndes på honom att han inte känner sig 100% bekväm med att det är så ostabilt, men någon tanke på att ge upp eller vika av finns inte i hans huvud. Med mer träning ska vi få ostabilt underlag att vara roligt! I anslutning till denna övning skulle hunden även hoppa upp på en trave lastpallar och sedan upp på ännu en lastpall som var väldigt vinglig. Även det gick bra.


Sedan mer mörker. I denna övning gick man från ett vanligt rum ut i en container. Mellan rummet och containern var en ganska kraftig glipa. Instrukötererna ville se ev tveksamheter från hundens sida att ta sig över glipan. Tåss hade inga problem. 


Sedan skulle hund och förare i samarbete med en annan hund och förare klara olika moment. Oftast sade instruköteren att "här ska ni ta er över" och ibland krävdes samarbete mellan förarna för att få över sig själva och hundarna. I det här momentet krävdes det ofta att en hund fick bindas upp för att dennes förare skulle kunan hjälpa den andra föraren. Efter det här momentet trodde jag att vi skulle bli hemskickade. Tåss gapade som en tok. Ja han gapade som han aldrig gapat förr. Att vara uppbunden och se mig flyga fram och göra massa konstigheter i samband med att hela tiden ha en annan hund någon meter ifrån sig som ibland fick göra intensiva moment när han bara fick sitta stilla blev för mycket. Vi klarade oss runt banan utan svårigheter torts att Tåss ibland försvårade vår kommunikation med sitt gapande... 


Nästa moment var gallertrappan. Den tog han mycket bättre än förra gången. Han är fortfarande lite osäker, det är inte så att han springer upp med glädje men han gick före mig och behövde ingen uppmuntran. När vi stod stilla där uppe kollade han sig nyfiket omkring och visade ingen oro. Det syndes att vi tränat. 


Det sista momentet var lek i samband med en övning som gick ut på att en figurant sprang och gömde sig i en låda. Hunden släpptes sedan för att se vad den visade för intresse gentemot lådan som personen försvunnit under. Tåss sprang i full fart fram till lådan (som var en omkulltippad soptunna) och verkade lite förvirrad när han väl kommit fram. Han gick runt lådan och nosade och såg väldigt fundersam ut, inget skäll eller krafsande. Efter ca 30 sek gick jag och öppnade lådan och Tåss fick leka mer med figuranten. Jag får ofta höra hur trevlig Tåss är. När jag stod och pratade med en instruktör satt Tåss och gosade med den figurant han nyss lekt med. 


Efter det sista momentet förväntade jag mig att de skulle be mig att åka hem med gaphalsen och aldrig komma tillbaka. De sa inget om det så jag tog själv upp ämnet. De sa att jag skulle träna på att binda upp honom. 
- Så jag ska komma nästa gång också? Frågade jag.
- Ja absolut, er gör vi oss inte av med i första taget! Sa dom.
Åh, vad lycklig jag blev!


Nu är det 3 veckor kvar tills nästa träff (29/7). Den träffen blir ännu mer intensiv och även den då instruktörerna kommer att avgöra vilka ekipage som är lämpade att göra inträdesprovet. Nu har vi alltså 3 veckor på oss att träna. Vi gjorde stora framsteg på 1 vecka så nu ska vi fasiken göra 3 gånger så stora framsteg på 3 veckor! Prio ett är att Tåss ska kunna sitta uppbunden och hålla klaffen. När jag gör konstigheter och när andra hundar gör konstigheter. Herrn brukar vara noga med att tala om för alla inom hörhåll att han har tråkigt då han sitter still. Nu ska det bli ändring och ordning. 

Presentation


~ Tåss & Tina ~

Mitt liv med en australian shepherd vid namn Sugarwind's Late Night Snack "Tåss".

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Sugarwind's


Skapa flashcards